En liten flicka som inte kunde gråta
Idag i bilen på väg till yogan satt jag och funderade över vad det är som gör att en del människor ofta tänker negativt.
Det beror så klart på massor av olika anledningar men en väldigt stark anledning är Inställningen!
Tankarna fortsatte till mig själv.
Hur jag reagerar i olika situationer och förändringar.
Jag tycker att jag försöker att se det positiva. Se möjligheter istället för problem.
Det är iaf någonting som jag jobbar med varje dag.
Och jag vet precis anledningen till allt slit, allt jobb med min inställning till livet.
För väldigt många år sedan gick min pappa bort, i cancer.
Denna vidriga sjukdom från helvetet.
Jag kommer så väl ihåg hur jag som 10 årig flicka står på bryggan och fiskar när min farmor och farfar kommer ner till bryggan och säger att vi ska åka in till sjukhuset.
Jag kommer så väl ihåg den overkliga känslan som gick att ta på inne på sjukhuset.
Jag kommer så väl ihåg känslan när jag står i min bästa väns rum, tittar ut genom fönstret och berättar att min pappa är död.
Jag kommer så väl ihåg min mammas hand som aldrig slutade skaka och känslan i min kropp som sa att jag agerade fel som inte kunde gråta under begravningen.
En 10 årig liten flicka, sitter i kyrkan med tunga axlar och känner skam över att inte kunna gråta.
Jag har lärt mig den hårda vägen att värdera livet.
Att ta till vara på livet.
Att njuta i stunden och inte ta allt för givet.
Detta är som sagt någonting som jag har jobbat med och fortfarande gör.
Men jag blir så irriterad på människor som i första stund ser hinder och problem istället för att iaf försöka.
Jag tror att nästan alla människor har det i sig men man måste jobba med det, tänka på det och kämpa för att förändra sin inställning.
Mer positivitet åt folket!